Att få ta en kall öl på uteserveringen i sommarvärmen. Att kunna bära kortbyxor en het dag när du köper glass till ungarna i köpcentret. Att sola i bikini på balkongen. Att gå på bio, dansa och sitta på kafé borde vara en självklarhet i dagens Sverige.. 

Politikerföraktet sprider sig som en löpeld när det visar sig att man inte klarar av och leverera det man lovar.

Att röra sig fritt i sitt bostadsområde, på torget och ute på stan. Vardagsfrihet som för de allra flesta kvinnor i Sverige är alldeles självklar. Att utbilda sig, umgås och leva sida vid sida med män på lika villkor.

Men inte i Sverige, världens mest jämlika samhälle, påstår våra politiker när de slår sig för bröstet och vill ta del av framgångarna. Bara att konstatera att våra politiker är lika främmande för verkligheten här som i alla andra delar hur samhället fungerar.

Situationen har blivit värre. Sommaren 2015 skrev förortsfeministen Zeliha Dagli i Aftonbladet om hur fundamentalismens skugga bredde ut sig över Husby. Hon förlöjligades av fundamentalister, anklagades för att svartmåla förorten, och ignorerades eller förminskades av många vänsterfeminister och våra politiker intog en passiv roll och lät det hela bero. Här var det viktigare att dölja verkligheten för att att inte ge bränsle till Sverigedemokraternas agenda.

Reaktionerna på Daglis vädjan visar hur våra politiker ignorerar problemet med resultat att  förtrycket ökat och kunnat pågå så länge. Man borde fråga sig som medborgare hur man skall få våra politiker att vakna upp ur sin törnrosasömn när man inte har förmågan att reagera på hur samhället förändras till det sämre. Det finns snart ingen samhällsfunktion och i det värderingar som vi under decennier byggt upp för att få ett samhälle som bygger på solidaritet, jämställdhet men där nu visat sig att feminismens ideal tyvärr glidit isär på många sätt utan att våra politiker reagerar. Ett Sverige där olika måttstockar gäller för olika flickor, beroende på deras ursprung.

Detta i ett land där Politikerna slår sig för bröstet och vill ha kredit för sin jämställhetenspolitik i övriga världen. Men skrapar man på ytan så finns det problem som man helst vill sopa under mattan och inte låtsas om. Vi har samma reaktion hos våra politiker när det gäller skolan, utanförskap. arbetsmarknaden för invandrare, bostadssektorn, den ökade kriminaliteten, de ökade kostnaderna för invandringen där man försöker överlåta ansvaret på kommunerna. sjukvården, äldrevården, den ökade klyftan mellan pensionärer och löntagare där ökningen av fattigpensionärer borde få våra politiker att reagera. osv osv.  

Men tystnaden talar sitt tydliga språk att våra politiker visar sig stå maktlösa inför situationen, Man pratarar gärna och låter som om man har situationen under kontroll, men tyvärr så visar verkligheten något helt annat.  Gång på gång blir man ertappad att man inte riktigt räcker till i politiska åtagande som mer och mer börjar likna brandkårsutryckningar för att släcka bränder som dyker upp lite varstans i samhället när media visar våra politiker var släckningsbehovet finns.  Själva har de inte förmågan att ta till sig verkligheten utanför riksdagshuset och Rosenbad och reagera innan bränderna bryter ut.          

tn