Åmåls relativa välstånd grundade sig på trähandel, sjöfrakter vid Byälven och i viss mån järnhantering ända fram till 1760 talet. 1777 ödelades de förnämsta bostadskvarteren öster om ån , vilket sammanlagt var ca en tredjedel staden befolkning bodde på den tiden. Det var endast vågmästargården som klarade sig från branden.  En ny stadsplan upprättades av Magnus Beckman redan samma år som utgick från att förminska av en uppkommen vådelds kringspridande som det står . Man förbjöd alltför tät bebyggelse. Tomterna skulle delas av där varje gård skulle avdelas till trädgård eller kålgård, något som kan skönjas än i dag i vissa kvarter.  i samband med den nya planen som medförde att antal tomter minskade så flyttades stadsstaketet bortom Norra Åsen i dag kallas Kyrkberget och ner till Örnäsgatan i söder. 

 

  
Magnus Backmans stadsplan som kom till efter branden 1777.  

           

klicka på bilderna för större format.  
Det här blev resultatet efter återuppbyggnaden runt plantaget efter branden 1777. 

I kopparsticket från 1600 talet ser vi placeringen av det gamla rådhuset i nuvarande plantaget . En byggnad som fanns på platsen bara i 60 år mellan 1758-1812. Före var den placerad i annan del av torget i en annan byggnad som benämns rådstugan vilket kan ge en bild av husets storlek, men den förföll vartefter åren gick .

 

Man beslöt 1685 att flytta det till mitt på torget (nu plantaget )  Det dröjde dock med verkställigheten omkring 70 år. Omsider blev den första rådstugan så förfallen, att rum för sammankomsterna i många år dels fritt uppläts av borgmästaren And. Åbergh, dels efter hans död hyrdes. 1758 var nya rådhuset på torget färdigt med sitt lilla torn på taket. I nedra våningen funnos häkte och andra förvaringsbodar. Men redan 1808 var detta rådhus i så dåligt skick, att det icke kunde begagnas vintertid. Borttogs 1812, då den nya rådstugubyggnaden byggdes vid Kungsbron där biblioteket nu finns. 

 

I planen 1777 så fanns det också ett torg anläggas mellan nuvarande kyrkogatan och söder om Mellanbron. Under slutet av 1700 talet började ordningen i stads och landsbygdsnäringar luckras upp där böndernas skyldighet att i handla i städerna uppmjukades vilket bidrog till att Åmåls handelsområde minskade avsevärt. Sjöfarten hade för Åmål alltid varit en näring som lönat sig men förordningen 1788 som gav bönderna rätt att själva frakta sina varor blev en tuff konkurrens för Åmåls redare . Under 1800 talets första hälft avlöste köpmännen skeppsredarnas roll som stadens ledande samhällsklass. 

 

Det här var en vanlig syn i hamnarna runt Vänern på 1700 talet. Träsnitt  över Vänersborgs hamn .  

 

   

Det var  den här typen av skepp så kallade blockskutor eller Galeaser som här Klippan i Forsbroviken på 1880 talet som många redare använde på Vänern på  17 och 1800  talet som lastfartyg för frakter av järn och trävaror.. Åmål hade i äldre tider ett stort  antal fartyg. 1823 var det 39 men minskade årligen och var 1851 nere vid 6, med blott en fartygsredare.

 

 

Stadsvågen, som från början var uppförd vid norra stranden av ån och dess utlopp i Vänerviken, flyttades 1760 till stadens sydöstra del å udden bakom gamla kyrkan, foto 1890 talet.   

  

 

   

1806 så byggdes en ny kyrka med en planerad kyrkogård  väster om som kom till först 1820 . Den gamla kyrkogården  öster om ån blev park 

1846- 200 år efter att Åmål blev stad med dess privilegium  infördes näringsfrihetsförordningen där städernas monopolställning försvann helt. När sedan Säffle kanal kom till så kunde frakterna passera förbi Åmåls lastplats vid Byälven. Spiken i kistan för Åmål blev när Kungl. Majt hävde Åmåls rätt 1849 att upprätta vågpengar vid Byälven då förvann Åmåls inflytande över handel med Värmland. Under 1800 talet så drabbades Åmål av ytterligare två förödande eldsvådor . 1809 söder om ån och 1846 förstördes den nordöstra stadsdelen vilket blev upprinnelsen till en ny stadsplan. 

 

 

Stadsplan efter branden 1846 där också stadens våghus vid Vänern är markerad.

 

 

 

För att minska brandrisken i fortsättningen så började man uppföra ett antal byggnader längst Kungsgatan i sten. De här fotona här ovan visar resultatet ca 50 år efter branden som ödelade kvarteret 1846.  I övrigt så utgjordes stadsbebyggelsen av rödmålade trähus men genom ett centralt påbud under 1800 talet kom den röda slamfärgen i första hand i gatufasaden ersättas med ljus oljefärg. Det finns fortfarande exempel på hus runt plantaget i hur man målade gårdsfasaderna i rödfärg medan gatufasaden var ljus.  

Etableringar av både snusfabrik och tändsticksfabrik och tobaksfabrik och färgerier under 1800 talets första hälft var början till industriutveckling i Åmål    

Örnäs vid Åmål. Anteckning å kartongen: "Örn-näs. På närmaste landtungan platsen för den rivna tändsticksfabriken som uppfördes i slutet af 1850- eller början av 1860-talet af Åmåls gamla teater."  foto omkring år 1900   

Innevånarna år 1850 i Åmåls kommun var 1329 i 253 hushåll . 

   

Folkmängden i Åmål var obetydlig men ändå så fanns på 1780- och 90-talen  årligen från 15 till 22 bagare, 3 till 9 slaktare, 15 till 18 bryggare och 1786 ej mindre än 23 bränvinskrogar. Från 1730 till 1775 räknades varje år 10 till 24 handlande. Sistnämnde år var staden försedd med 1 källare, 2 kaffehus och 21 krogar, det betyder att vart 7:e hushåll hade ett så kallat  näringsställe. Med det antal krogar i den lilla Åmål  så måste det gått ganska hett till på stadens gator på den tiden.  

 

tn