Att vandra i åsiktskorridoren och ha synpunkter i allmänhet och om vissa saker i synnerhet, kan ibland skava lite på självförtroendet. Det är lätt att darra på manschetten när de sociala mediernas självutnämnda granskningsnämnd lägger in sitt vredesveto.

Speciellt när någon får kränkningssymtom av ett uttryck, som rykt ur sitt sammanhang kan få en annan andemening än vad som var meningen. Kränkningsåkomman går som en löpeld genom Sverige och allt fler känner sig drabbade.

Vi måste naturligtvis inte gilla allt, men det är oftast en avgrundsstor skillnad mellan de synpunkter som torgförs offentligt och de som kommer fram, när gatans parlament håller sammanträde i den slutna kretsen.

Där träder de verkliga sanningssägarna fram i det dunkla skenet och framför åsikter som spränger vår offentliga värdegrund i bitar.

Andra gömmer sig bakom gardinerna i sina hålor och ondgör sig över den värld som ständigt förändras och hoppas att någon annan vågar säga vad man egentligen tycker.

Vi faller lätt in i kören från de olika ”sanningssägarna” och mediernas hetsjakt på att leta upp syndare för att ställa dem vid skampålen.

Vi trycker snabbt ner gillaknappen när vi hittar någon vi ogillar.

Att vi själva inte vill utsätta oss för andras missaktning är en självbevarelsedrift och att vi vårdar språket offentligt hör till god ton.

Även om tanken fortfarande är fri, vore det klädsamt med lite eftertanke och balans mellan våra tanklösa ordval i den slutna kretsen och det offentligt framförda ordet…